Fotboll
Slutet på en epok?
Efter nästan 26 år som manager för Manchester United har förmodligen knappast någon missat att ligsäsongen 2012/2013 var Sir Alex Fergusons sista som manager. För många som följer engelsk fotboll är Sir Alex Ferguson synonymt med Manchester United då han varit en person som alltid funnits där som en del hatar på grund av hans uttalanden, Fergie time, underlägen som vänts till vinst i matchernas slutminuter etc. Av samma anledningar har han även varit älskad då han alltid skyddat klubben och dess spelare, hållit Manchester United i toppen även med ägare som tagit ut hundratals miljoner ur klubben varje säsong och alla historiska vändningar i slutet av matcher. För att få perspektiv på hur lång tid 26 år är inom toppfotbollen kan exempelvis nämnas att Chelsea exempelvis haft 16 managers under samma period eller Atletico Madrid som haft över 40 olika managers!
Sir Alex Ferguson (SAF) gjorde resan ned från Skottland där han med Aberdeen lyckats bryta dominansen från Rangers och Celtic. På sitt CV hade SAF både skotska ligatitlar men även europeiska titlar och nu var hans nästa uppdrag att styra upp Manchester United, den forna storklubben men som under många år underpresterat kapitalt. Vid tidpunkten då SAF tog över som manager gillade många av Uniteds spelare flaskan lite väl mycket och ungdomsakademin som varit Manchester Uniteds signum under åren med Sir Matt Busby hade fallerat. Sir Alex Ferguson införde nya träningsmetoder, ställde ultimatum till de spelare som gillade flaskan att de fick skärpa sig eller hitta ny klubb samtidigt som han började bygga upp akademin från grunden. Det var tydligt att det skulle ta ett antal år innan resultaten skulle komma och intervjuer med bl.a. Martin Edwards (Uniteds dåvarande ordförande) och Bobby Charlton var att SAF hela tiden hade klubbens fulla stöd trots dåliga resultat då de sett vilken resa Aberdeen gjorde under hans Fergusons styrning. Därför var det passande då en egen produkt vid namn Mark Robins avgjorde FA-cup matchen mot Nottingham Forest 1990, en match som sades rädda Fergusons jobb samtidigt som det var tydligt att satsningen på egna produkter började ge resultat.
Under början av 1990-talet hade United en generation ungdomsspelare där många skulle komma att bli bofasta i klubben under många år. Historierna är många om hur Ryan Giggs förnedrade dåvarande engelske landslagsmannen Vid Anderson när han tog steget upp i A-laget som 17-åring och Giggs banade väg för många andra lovande spelare som Lee Sharpe, Nicky Butt, Paul Scholes, Neville bröderna mfl.
Denna generation av spelare hade sin höjdpunkt i och med trippeln 1999 då många spelade på toppen av sin förmåga. Ryan Giggs kommer fortsätta spela ännu en säsong i United vilket innebär att han varit med nästan lika länge som Ferguson på denna nivå vilket kanske är ännu mer imponerande? Giggs slog igenom som stor idol och blev megastjärna och detsamma kan sägas om David Beckham där uppmärksamheten inte blev mindre då han gifte sig med Posh Spice. Ferguson var hela tiden noggrann med att hålla koll på sina talanger och det finns otaliga historier om taxichaufförer och barpersonal som agerat spioner åt Ferguson. Många gånger åkte Ferguson till pubar eller hem till spelare för att avbryta festandet!
David Beckhams behov av att synas i diverse sammanhang blev till slut för mycket för Ferguson som valde att sälja honom till Real Madrid där han istället plockade in en ung portugis vid namn Cristiano Ronaldo som fick en rätt hyfsad karriär om man säger så. Om Beckham representerade den moderne fotbollsspelaren med stora reklamkontrakt och gigantisk mediaexponering återfinns spelare som Paul Scholes och Gary Neville i den andra änden av spektrat. Ingen av spelarna hade exempelvis egen agent. Neville försökte istället hjälpa de yngre spelarna i förhandlingarna med klubben och visa att det inte krävs en agent för att köpa en lägenhet eller ta ut pengar på banken. Paul Scholes var nästintill omöjlig att intervjua under åren då han oftast hunnit åka hem till familjen innan journalisterna blivit framsläppta för att ställa frågor till spelarna. Vid Scholes comeback förra säsongen då han valde att på egen hand inhandla fotbollsskor i sporthandel säger en del om honom som person. På grund av Scholes blyga uppträdande och icke-förekommande i pressen har det varit lätt att underskatta honom som spelare. Men när personer som exempelvis Bobby Charlton, Zinedine Zidane, Xavi mfl håller honom som den bäste mittfältaren i sin generation är det ett erkännande ytterst få förunnade!
I och med att Sir Alex Ferguson tackar för sig är det även passande att spelare som Scholes och Beckham väljer att lägga skorna på hyllan. Under slutet av 90-talet och början av 2000-talet var de stöttespelare i en klubb som presterade i absolut toppklass samtidigt som stora delar av startelvan utgjordes av spelare som fostrats i de egna leden som exempelvis Nevilles, Butt, Giggs, Beckham och Giggs. I dagens fotboll är Dortmunds och Bayerns satsning på egna spelare det närmaste vi kommer men där många spelare fortfarande är unga och är långt från att ha tillbringat mer än 15 år i en och samma klubb som under denna period aldrig kom sämre än trea i sitt ligaspel.
Bedrifterna från Sir Alex Ferguson och spelare som exempelvis David Beckham och Paul Scholes är förmodligen av ett slag som aldrig mer kommer skådas på denna nivå i en fotbollsvärld som mer och mer präglas av drivet efter snabba resultat samtidigt som klubblojalitet är ett begrepp som försvunnit från fotbollsspelarnas vokabulär. Vi som följt engelsk fotboll kommer sent glömma alla dessa vändningar (även om vissa kanske helst vill glömma), klassiska uttalanden och fotbollsgodis från spelare som Scholes och Beckham. Den som gjort allt detta möjligt tillsammans med nästan 40 pokaler kommer nu få bli pensionär men ändå vara kvar i Uniteds organisation och det har Sir Alex Ferguson gjort sig väl förtjänt utav.
Senaste kommentarerna